Oemotståndliga popexplosioner

Baksidesfotot på Emmerdale från 1994 visar fem välkammade Jönköpingsbor på cykelutflykt. I en tid då image och attityd betydde allt, lanserade The Cardigans en snällpop med flöjter, fagotter och pottfrisyrer som inte ens den ironiska generationen kunde stå emot. Det lilla indiebandet var snart en internationell miljardindustri.

Den 1 juli 1994 fick The Cardigans nycklarna till sin gemensamma femrummare på Södra Förstadsgatan 68A i Malmö, det första egna hemmet för de flesta i bandet. Ett år senare befann de sig på sin första promotionturné i Japan och tillbringade sedan resten av årtusendet på hotellrum, flygplatser och världens rockscener.

Bandet var ett kantigt pussel. Peter Svensson och Magnus Sveningsson hade varit hårdrockare på varsitt håll i Jönköping. Nina Persson doade i bandet Gröna kameler och Bengt Lagerberg plockades från Neil Young-inspirerade Dykare och giraff. Lars-Olof Johansson kunde inte spela alls, men var bokstavligen närmast till hands när en lucka uppstod; han satt allt som oftast i studion och läste serietidningar.

Producenten Tore Johansson matchade bandets lekfullhet och ur experimentverkstaden Tambourine avtäcktes för varje album ett nytt Cardigans. På vägen från jazzig indie via cocktailpop till riffrock växte publiken. ”Vi gör vanligtvis inte den här typen av spelningar”, förklarade Nina Persson mellan två låtar i Beverly Hills 90210 och talade på sätt och vis för hela Sverige.

Under 2000-talet har The Cardigans dragit åt ett mer rättframt, organiskt americana-sound samtidigt som Nina Perssons röst gått från spröd och oskuldsfull till raspig och rotad. Sett till den samlade produktionen är Peter Svenssons melodisinne det sammanhållande temat i en popexpedition full av tvära kast och upptäckarglädje.