Låtskrivarbröder med unik personkemi

”Kärlek!”. Svaret blev alltid detsamma när Kenneth frågade Ted vad låten skulle handla om. Rollfördelningen var tydlig, men delarna i deras låtskrivarsamarbete ändå omöjliga att separera. Med storebrors penna som en förlängning av lillebrors röst, skapade bröderna Gärdestad en unik låtskatt av hudlösa och tidlösa dagboksanteckningar.

Benny Andersson var nära att stänga dörren när bröderna Gärdestad knackade på 1971, men ändrade sig och släppte in dem och deras demokassett. Ett ”skitball!” senare var de del av Stikkan Andersons Polar-stall. The Beatles var förebilderna och ambitionen att göra tidlös musik infriades med råge. Sämre gick det med löftet ”Aldrig Svensktoppen!”. Omedelbarheten i Teds undringar och upptåg gick inte att hålla utanför någon lista.

Den 15-årige Ted hade ofta med sig jämnårige tenniskompisen Björn Borg till Metronomestudion på Karlbergsvägen i Stockholm, där han kompades av ett ännu ej bildat Abba. Stikkans närvaro och Teds regleringar ända ner på bokstavsnivå gav Kenneth en del att leva upp till som textförfattare, men ledsagad av svensk poesi och ungdomens Dylan-skivor hittade han ett eget sätt att ge musikalitet även åt orden.

De första albumen mottogs väl och 1976 utsåg Veckorevyn Ted Gärdestad till det gångna seklets bästa artist, en förstaplats han delade med Povel Ramel. Nästa steg var att följa i Abbas fotspår och slå utomlands, men den påkostade engelskpråkiga Blue Virgin Isles hittade inte till skivköparna i de punk- och discotider som rådde.

Under 1980-talet hängav sig Ted åt andligt sökande och bröderna gled tillfälligt isär. En ny skiva kändes avlägsen, men 1994 kom Äntligen på väg, producerad av Janne Schaffer. Ted var vid denna tid märkt av långvarig psykisk sjukdom och begick tre år senare självmord, 41 år gammal.