Hemvävd folkrock med högsta kredibilitet

När alla andra sjöng på engelska och ville låta som The Beatles, sjöng Sven-Ingvars på värmländska och lät som Sven-Ingvars. Genom att korsa amerikansk rock’n’roll med svensk vistradition uppstod en unik hemvävd folkrock som under sex decennier visat sig fungera lika bra i folkparker och på dansgalor som i konserthus och på rockfestivaler.

Batteristen Sven Svärd och dragspelaren Ingvar Karlsson var båda flera år äldre, men gav ändå den 13-årige Sven-Erik Magnusson på klarinett en chans eftersom ryktet sade att han var ”bättre än Benny Goodman”. Platsen var Slottsbron, året 1956 och ett av Sveriges mest seglivade band var bildat. Med två Sven och en Ingvar var namnet givet: Sven-Ingvars.

Man ömsade snart skinn till ett rockband med gitarrer, bas och trummor. Magnusson fann sig tillrätta vid sångmikrofonen och korades vid en tävling i Hagfors 1958 till Värmlands rockkung. Så snart bandet insåg att även sången skulle vara på värmländska och inte engelska hade man hittat den formel som mellan 1964 och 1967 gav dem tio förstaplaceringar på Svensktoppen.

Repertoarmässigt grävde de där de stod. Sven-Ingvars gjorde kontemporär radiomusik av allt från schottisen ”Te dans mä Karlstatösera” och folkvisan ”Å jänta å ja” till Gunde Johanssons ”Torparvisa” och Gustaf Frödings dikter. Sven-Erik Magnussons röst var på samma gång sammetslen och full av attityd, utan motsvarighet i svensk musik än i dag.

Listan över personer som givit Sven-Ingvars ett handtag under deras över 60 år långa gärning skvallrar om djupet av bandets kredibilitet: Tage Erlander har skrivit en baksidestext, Per Gessle, Niklas Strömstedt och Peter LeMarc har levererat låtar, kung Carl XVI Gustaf har öppnat medaljskåpet och när värmlänningarna klev upp på Hawaiiscenen i Hultsfred 1991 lånade man ljudanläggningen från Status Quo.