Unik röst med eget ljudlandskap

I Stina Nordenstams eget ljudlandskap finns inget som kan överrösta hennes sång. I alla andra sammanhang skulle hennes röst beskrivas som tyst, nästan viskande. Genom att konsekvent lägga den eteriska klangen längst fram i mixen har hon fått alla att spetsa öronen till varje stavelse hon delat med sig av sedan Memories of a color 1991.

Med And she closed her eyes 1994 hade Stina Nordenstam funnit sitt uttryck. Jazzen var nedtonad. Distade rundgångsgitarrer, trumpeter och en gosskör som sjöng trosbekännelsen på latin svävade förbi på albumet som musiktidningen Sonic 2013 utsåg till det bästa någonsin i Sverige. Nordenstam lär ha skrivit alla skivans låtar på en gitarr med bara tre strängar, stämd i ett öppet ackord.

I pressen var hon länge ”Sveriges nya jazzhopp”. Ordet började spridas i Stockholm om tjejen från Fisksätra och hennes konserter på Fasching tillsammans med bandet The Flippermen. I Berndt Egerbladhs SVT-program Jag minns mitt 40-tal tolkade hon standards redan två år före debutalbumet, och samma procedur upprepades vid riksdagens öppnande 1991.

Varje nytt projekt har varit en ompositionering. Dynamite 1996 var stundtals rätt skramlig, This is Stina Nordenstam 2001 bitvis upptempo, med gästsång från Suedes frontman Brett Anderson. Däremellan kom coverplattan People are strange, där Nordenstam tog sin an kända låtar hon inte tyckte om och kamouflerade dem till oigenkännlighet.

Den senaste fullängdaren The world is saved kom 2004 och konsertscenerna lämnade hon betydligt tidigare än så. Hon skrev flera låtar till några av Freddie Wadlings sista skivor och 2013 var hennes ljudinstallation Tänk dig en människa del av festivalen Way Out Wests program i Göteborg.