Äktskånsk blues- och reggaepionjär

Peps Persson har alltid hävdat att reggae är den enda verkligt revolutionära musiken, eftersom den vänder upp och ner även på rytmen. Lutad mot trummisen Bosse Skoglunds baktakt har Peps hittat de blåaste tonerna i skånskans diftonger och bildat skola för generationer av svenska reggae-, blues- och hiphopartister.

1975 kom Sveriges första reggaealbum Hög standard. Omslagsfotot var en proggig tolkning av Abbas senaste skiva, men medan abborna sippade champagne i en lyxbil delade Peps Blodsband på termoskaffe i baksätet på ett betydligt billigare turnéfordon. I Bob Marleys Catch a fire hade Peps hört spår av schottis och sedan bakat samman allt till purfärsk skånsk rotmusik.

Per-Åke Persson hade en bakgrund som dansbandstrummis och Åke Gerhard på skivbolaget Olga hade en gång försökt lansera honom som välkammad popidol. Men hans verkliga kall antyddes av artistnamnet: Linkin’ Louisiana Peps. ”Linkin’”var mycket dålig engelska för att Peps vid namngivningstillfället haltade efter att ha gjort illa foten.

Radioserien I blueskvarter hade öppnat hans öron för den svarta musiken och i Röinge utanför Hässleholm inrättade Peps sitt eget kvarter i form av det legendariska spelstället Ladan redan i mitten av 1960-talet. Det krävdes ett besök i Chicago för att inse att han borde gräva djupare efter rötterna – sina egna. Peps Bluesband blev Peps Blodsband och skånska blev äntligen det bluesspråk världen hela tiden väntat på.

Från den dagen har Peps Persson bara gjort egna låtar, även om flera är skrivna av andra. Bob Marleys ”Stir it up” och Jacob Millers ”Tenement yard” blev till Peps-klassikerna ”Styr den opp” och ”Hyreskasern”. Ur Muddy Waters hit ”I got my mojo working” kom ”Min trollmoj funkar” och någonstans på vägen gjorde Peps även blues och reggae av Edvard Persson.