En värmländsk jazzröst av internationellt snitt

Värmland och New York. Revyscener och jazzklubbar. Humor och vemod. Monica Zetterlunds artisteri var fullt av dubbelhet och kontraster. Eller som Tage Danielsson beskrev henne: “ett lingonris som satts i cocktailglas”. Med sitt stilbildande svala och självklara sätt att sjunga jazz fick hon Hagfors att kännas som ett grannkvarter till Harlem.

Musikaffären som fadern Bengt drev med sin bror Lars var dömd att misslyckas. Intresset i Hagfors för dyrt importerade bebop- och swingskivor var litet i början av 1950-talet. Monica utgjorde det stora undantaget: Peggy Lees, Ella Fitzgeralds och Sarah Vaughans röster ackompanjerade hennes uppväxt och lämnade tydliga spår i hennes egen sångteknik.

Jazz var länge det enda som gällde. Hon upptäcktes 1957 av den danske orkesterledaren Ib Glindemann och sjöng snart med de största på klubbar i Köpenhamn, Stockholm, London, Paris och New York. Favoriten var pianisten Bill Evans, med vilken hon spelade in det legendariska albumet Waltz for Debby på drygt tre timmar en augustieftermiddag 1964.

Beppe Wolgers var den som överbevisade henne om att det inte var ”corny” att sjunga på svenska. Han skrev bland annat texten till ”Sakta vi gå genom stan”, som blev något av en signaturmelodi för Zetterlund. Tage Danielsson blev tidigt en annan viktig person i hennes liv och hon kom att medverka i inte mindre än sju av AB Svenska Ords tolv scenuppsättningar. Hon spelade även i revyer med Povel Ramel och Kar de Mumma.

Utifrån såg Monica Zetterlund ut att ta sig an nya saker med stor lätthet, men i intervjuer blottade hon ofta känslor av otillräcklighet och självtvivel. Med det mer poporienterade albumet Varsamt 1991 fick hon sin största försäljningsframgång genom tiderna och hennes musik upptäcktes kontinuerligt av nya generationer. Vid sin sista turné 1997 gjorde hon bland annat en bejublad konsert på Hultsfredsfestivalen.