Berättande och röst i perfekt symbios

Med rösten som instrument har Marie Bergman bildat skola genom att alltid finna sin egen väg genom musiklandskapet. Hennes sällsynta tonträff i såväl pitch som frasering och berättarkonst går som en röd tråd genom en karriär som aldrig låtit sig definieras med enkla etiketter, ens under det dogmatiska 1970-talet.

Musiken har givit Marie Bergman många familjer. Gitarren hon hittade i mosterns klädkammare visade vägen till vispråmen Storken i Stockholm där de nya stjärnorna Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk blev som två storebröder för henne. Av dem lärde hon sig vikten av att inte bara sjunga, utan berätta låttexterna, ett arv hon vårdat alltsedan dess.

Berndt Öst adopterade henne till den upplaga av Family Four som inte byggde på blodsband. Den täta och välkammade stämsången ledde bland annat till två raka segrar i Melodifestivalen 1971 och 1972, men Bergmans uttryck fick allt svårare att rymmas i lackstövlarna som byttes mot ett par slitna, bruna läderboots till solosatsningens första albumkonvolut 1974.

Precis som sina Metronome-syskon Ola Magnell och John Holm fann hon plats för sin singer/songwriter-musik i det spelrum som skivbolagsbossen Anders Burman skapat mellan proggen och det kommersiella i ett annars svartvitt musikklimat. På Marie Ledins bolag The Record Station närmade sig Bergman under 1990-talet den kontemporära rocken, men berättandet har konsekvent förblivit kärnan i hennes uttryck.

Till allra största delen har Marie Bergman hållit artisteriet inom den egna familjen. I maken Lasse Englund fann hon tidigt även en konstnärlig partner vars låtar, produktioner och gitarrspel har följt med som en egen ton i hennes musik genom alla dess skiftningar. De senaste skivorna är inspelade i den studio som är inhyst i en träkåk på parets tomt på Lidingö.