Provokatören som blev folkkär

Magnus Uggla byggde hela sitt sommarprogram i P1 2006 runt sågningar han fått genom åren. Recensenternas gunstling har han aldrig varit, men med ett uttryck sprunget ur punkens attityd, David Bowies glam och Karl Gerhards satir, har han simmat motströms upp på topplistorna, blivit en folkkär provokatör och en refrängsångare för generationer.

”Nu ska ni få se på äkta”, tänkte Magnus Uggla och släppte alla hämningar med 1977 års Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Mansgris var bland de snällare tillmälen han fick utstå efter att han kallat kvinnor för biffar och lik i ”Varning på stan”, men fansen älskade honom. Albumet blev hans första av hittills tolv ettor på försäljningslistan.

Skinnjackan, pilotglasögonen och den burriga silhuetten – Magnus Uggla går inte att missta för någon annan. Musikaliskt har han alltid haft sin hemvist i refrängstark pop, sedan 1980-talet ofta med producenten Anders Henriksson som låtskrivarpartner. Intresset för klassisk musik har hörts i form av blinkningar åt Händel, Tjajkovskij och Telemann.

Uggla har ofta iklätt sig rollen av en betraktare som med ett uppsträckt långfinger gisslat fenomen i samtiden. Han har inte väjt för att namnge artistkolleger, exempelvis i ”Jag mår illa” från 1989, men har konsekvent undvikit politisk satir. Som sina största förebilder bland textförfattare har han framhållit Karl Gerhard och Povel Ramel. Den senare arbetade han med i revyn Knäpp igen 1992.

Jämte retstickeattityden har Uggla med åren givit alltmer plats åt reflekterande ballader. Hans Så mycket bättre-bearbetning av Olle Ljungströms ”Jag och min far” blev så älskad att Svensktoppen 2016 fick återinföra tidsbegränsning i sitt regelverk. Vid det laget hade Uggla legat på listan i 161 veckor.