Scennärvaro i absolut världsklass

När Lill-Babs fick höra att en arrangör ville sätta upp kravallstaket ställde hon ett ultimatum: bort med staketet och dit med en trappa. Invändningen, att människor då kunde komma upp på scenen, besvarade hon med: ”Det är det jag vill”. Ingen svensk artist har haft en sådan närhet till sin publik som Barbro Svensson från Järvsö.

Lill-Babs firade sin radiodebut 1954 med att gå på bio, men innan föreställningen var över kom hennes far in i salongen och bad henne att skynda sig hem. Någon hade ringt från Stockholm! Några minuter senare hade hon kapellmästaren och skivbolagsmannen Simon Brehm på tråden. Han hade hört henne framföra ”Min vän Spiken” och erbjöd henne att komma till Stockholm för en provsjungning.

Brehm blev både manager och mentor. Lill-Babs tog plats som vokalist i hans orkester och skrev kontrakt med bolaget Karusell. Genombrottet kom med Stikkan Andersons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” 1959, motvilligt insjungen på bredaste hälsingedialekt, ett grepp hon tagit till i studion för att övertyga producenten om hur fånig låten var.

Trots en omfattande skivproduktion och många hits var Lill-Babs alltid först och främst en scenartist. Hennes sätt att kommunicera en text satte standarden för moderna svenska krogshower och lockade Lars Forssell och Barbro Hörberg att specialskriva hela föreställningar åt henne. Den senares ”Du publiken” blev något av en signaturmelodi.

En annan var ”Det är få kvällar som showkvällar” ur musikalen Annie get your gun. När regissören Åke Falck 1974 skalade ner arrangemanget till bara ett piano och riktade alla Scandinaviums strålkastare mot Lill-Babs, fick hon ett senkommet erkännande för sitt konstnärskap även i de finare kulturspalterna.