Indiebandet som blev störst i Sverige

Kent från Eskilstuna lyckades växa till Sveriges största rockband utan att förlora sin status som indieband. In i det sista var det fortfarande ett statement att lyssna på Kent, även om man gjorde det i sällskap av 38.000 andra. På bandets sista dag tågade en begravningsparad av vitsminkade sörjande fans genom Stockholm.

Kent tog ut sin framgång i förskott. Redan innan de överhuvudtaget kunde spela, påminde de varandra i replokalen om att Wembley hägrade. Målmedvetenheten höll dem flytande fram till genombrottet på Lollipop-festivalen 1995. Efteråt pratade alla om det skramliga Eskilstunabandet och Aftonbladets Per Bjurman förutspådde att Kent skulle bli ”det största svenska rockbandet efter Imperiet”.

Att Jocke Bergs texter inte liknade några andras berodde inte bara på att så få sjöng på svenska i mitten av 1990-talet. Medan många aldrig lyckades dechiffrera Kents texter, fann desto fler en tröst i att inte vara ensamma om att vara ensammast i Sverige. När bandet poserade med parollen ”Vi mot världen” var det ett ”vi” som rymde tiotusentals fans.

I symbiosen mellan Kent och publiken blev media till ett överflödigt mellanled. När vita kläder angavs som dresscode för nationaldagsspelningen på Stockholms stadion 2003, dök alla mangrant upp i vitt. Journalisterna som bad om en förklaring till greppet fick veta att Kent inte gav några intervjuer för tillfället. Spelningarna antog gradvis rent rituella former, med ”747” och ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” på fasta platser i låtlistan.

Kent hittade alltid sätt att hålla sig relevanta och belönades med elva raka albumettor. 2016 krönte de karriären med att in i minsta detalj regissera sin egen upplösning. Dödsbeskedet annonserades i form av en genomarbetad begravningsvideo och utan att en enda gång fullt ut motivera varför, klev man av scenen nio månader senare med titeln som landets största band intakt.