Den svenska viskonstens största stjärna

”Utan sång som går till hjärtat kan människan inte leva”, var Evert Taubes motto. Hans ungdomsdröm var att bli bildkonstnär och det hände att han avfärdade sina sånger som ”skärgårdsskiten”, men visorna blev hans eget kött och blod. Ingen svensk artist har levt sina sånger så som Taube. Hans person och hans konstnärskap var en och samma sak.

Med 18 kronor på fickan lämnade Evert Taube 1906 hemmet i Göteborg för att förverkliga sin konstnärsdröm i Stockholm, ett bohemliv som inte uppskattades av hans föräldrar. Ställd inför faderns ultimatum gick Taube därför snart till sjöss. 1910–15 var han bosatt i Argentina, där han lärde sig spela gitarr av en italiensk man han träffade när han arbetade på ett kanalbygge på Pampas.

Taube debuterade som trubadur i Smögen 1918, dit han var utsänd som journalist för att bevaka sillfisket. Tre år senare gjorde han sina första grammofoninspelningar på Hotel Continental i Stockholm, men distribuerade främst under de första åren sin musik genom att ge ut nothäften.

I sina vistexter kombinerade Evert Taube prosans flöde med poesins metrik. Versfötter och rim stod aldrig i vägen för en rak och otvungen ordföljd, där dialoger varvades med täta lyriska passager. Han byggde upp ett rikt persongalleri av återkommande karaktärer, varav Fritiof Andersson och Rönnerdahl utgick från honom själv. Musikaliskt blandade han influenser han tog med sig från sina många resor med traditionellt
svenska uttryck.

Evert Taube var en färgstark och excentrisk scenpersonlighet, med yviga gester och kärvhet i rösten. Hans sommarkonserter på Gröna Lund i Stockholm blev en årligt återkommande tradition. Efter hans död har visorna inte så mycket levt vidare genom hans hundratals grammofoninspelningar, som genom tolkningar av andra artister, där sonen Sven-Bertil står ut som en av de allra främsta.