Har banat egen väg för rockkonsten

Eva Dahlgren har vågat inrätta ett eget rum i den svenska rockmusiken, där alla sinnen smälter samman. Texterna är små filmer, varje ljud har en färg. Andra målar med ord, Eva Dahlgren sjunger ljuset. Som hon själv uttryckte det inför lanseringen av Ung och stolt 1987: ”Sluta se rock enbart som underhållning. Vi måste våga vara konstnärer.”

En blekt blondins hjärta var den kreativa kulmen på ett långt samarbete med producenten Anders Glenmark. Under Grammisgalan på Berns salonger den 8 februari 1992 hann Eva Dahlgren knappt sätta sig mellan alla tacktal. Sammanlagt blev det fem statyetter, bland annat i kategorierna årets artist och årets kompositör.

I det kakafoniska outrot till The Beatles ”Strawberry fields forever” upptäckte Dahlgren redan som barn vilka bilder musik kunde skapa. Hon började skriva egna låtar eftersom hon ”inte kunde spela andras” och redan före den första skivinspelningen hade hon en pärm med över hundra låtar. När karriären tagit fart skrev ”Ängeln i rummet” och ”Vem tänder stjärnorna” nästan sig själva.

Succén med En blekt blondins hjärta följdes upp av en lika framgångsrik turné, men en period av skrivkramp följde. Varje skiva sedan dess har varit en nystart. På Jag vill se min älskade komma från det vilda samarbetade hon med Radiosymfonikerna och på Lai lai spelade hon alla instrument själv. 2003 startade hon bandet Buddaboys.

Efter nära tio års albumtystnad återvände Dahlgren 2016 med Jag sjunger ljuset där hon på flera av låtarna arbetade med elektroniska ljud och rytmer. Integritet, mod och ett stråk av vemod har gått som en röd tråd genom hela hennes skivproduktion, i allt från tidiga Melodifestival-bidrag till de största listframgångarna. Som hon själv säger: ”Det är bara så att jag sällan skriver låtar när jag är glad. Då gör jag annat. Vad? Spelar pingis!”