Ett popgroove långt före sin tid

Doris psykedeliska jazzpop gavs ut med sämsta tänkbara tajming. 60-talspopen hade lämnat ett tomrum efter sig, men Sverige var inte redo att fylla det med sväng och groove. När göteborgskans röst i början av 1990-talet började höras från skivtallrikar på Londons acid jazz-klubbar inleddes ett av pophistoriens mest fördröjda och välförtjänta erkännanden.

I det tidiga 1960-talets Göteborg utgjorde Burås ungdomsgård i stadens södra utkanter ett eget ekosystem av decibelstarka gitarrband som utnyttjade varje vrå av trähusets tre våningar plus källare för repetitioner och konsertkvällar. Extra flitigt anlitad var sångerskan Doris Svensson, som i tur och ordning såg till att Paces, Drivers och Strangers kunde lägga till ett ”med Doris” i bandnamnet.

Att Svenssons tjänster var efterfrågade är lätt att förstå. Av scendebuten då hon sjöng Lead Bellys ”Cottonfields” på Rondo till eget gitarrackompanjemang finns ingen dokumentation, men en Strangers-singel från 1962 och TV-framträdandet i samma legendariska Drop in-avsnitt som The Beatles året därpå vittnar om en sångerska med röst och engelskt uttal i absolut toppklass.

Debutalbumet Svenssons Doris! 1969 blev en spretig mix av svensktopp och soulpop, uppdelad i en svensk- och en engelskspråkig hälft. Inför uppföljaren handplockade så Doris ett band med några av landets främsta jazzmusiker och fick till det groove hennes sandpappersröst hela tiden bett om. Men det är, som organisten och låtskrivaren Berndt Egerbladh konstaterat, svårt att slå i ett land av ”hambo och mellanmjölk”.

Did you give the world some love today, baby floppade. Doris återvände aldrig till skivstudion, men drygt 20 år senare var världen plötsligt redo för hennes musik. Revolutionen började på Londons acid jazz-klubbar, fortsatte via CD-utgåvor, TV-signaturer och reklamfilmer till att rösten från Burås ungdomsgård genom samplingar även nådde hiphop- och electronica-publiken på dansgolv världen över.