Genreöverskridande röstfenomen

Ända sedan ”Främling” 1983 har Melodifestivalen drömt om ett nytt Carola-genombrott, men blixten har konsekvent vägrat slå ner på samma ställe två gånger. Att en artist kommer från ingenstans, tar hem juryns samtliga fullpoängare och för all framtid blir förnamn med en hel nation kommer aldrig mer att inträffa.

Belackare muttrade om ännu en dagslända, men Carola Häggkvist har aldrig varit en i mängden. Röst-ID och scenisk självklarhet var på plats redan från start. Mest förvånande i efterhand är hur hon kunde passera som en ny bekantskap för tv-publiken. Före genombrottet hade hon trots allt gjort avtryck i direktsända tablåkolosser som Sveriges magasin och Hylands hörna.

Innan ”If I can dream” ens hunnit tona ut i Hyland-studion, fanns skivbolagsdirektören Bert Karlsson på telefon, rädd att Stikkan Anderson annars skulle hinna före. Carola, uppfödd på föräldrarnas Elvis Presley- och Barbra Streisand-skivor och med en mellanlandning i rockbandet Standby, blev nu den västgötska schlagerpopfabriken Marianns dyrbaraste juvel.

Lasse Holm, Maurice Gibb, Lasse Lindbom och Peter Nordahl är några av de producenter som fått leva ut sina visioner om vilken ljudbild som bäst klär den bokstavligen välsignade rösten, men Carola har outtröttligt hållit fast vid att ständigt omdefiniera sin musikaliska hemvist. Rock har varvats med kyrkoturnéer, musikaler med pop och barnvisor med gospel.

Genrebredden till trots – för den breda publiken är Carola vår enda schlagerdiva, i den ouppnåeliga bemärkelsen. Med tre topp fem-placeringar i Eurovision Song Contest är hon, bredvid namn som Johnny Logan och Ralph Siegel, en av tävlingens allra största genom tiderna. Att framträdandet som gav henne segern 1991 genomfördes nästan helt utan medhörning vittnar om nivån av professionalitet.