Soundtracket för en hel indiegeneration

När Broder Daniel klev upp på scenen på Göteborgs högre samskola 1989 och framförde låtarna ”Im mumse Himmel” och “Alles kleines Kliegelklopfel” var det inte alla i publiken som såg några blivande storstjärnor framför sig. En halvmil bort nästan 20 år senare rann sminket nerför fansens kinder när ett av Sveriges viktigaste band tog farväl.

Broder Daniels rykte om att skapa kaos kulminerade vid en legendarisk konsert på Emmabodafestivalen 1997. Henrik Berggren trillade av scenen, Lars Malmros spelade konstant i otakt och Anders Göthberg råkade få igång ett bossanovakomp på sin orgel. Tre låtar senare var giget slut. Johan Neckvall som gjorde sin sista kväll med bandet var förkrossad. Hans ersättare Håkan Hellström älskade det han såg från sin plats i publiken.

Henrik Berggrens ångestvrål lämnade ingen oberörd när Broder Daniel gjorde entré 1995. Till tonerna av opolerade gitarrfigurer skrek sångaren i låt efter låt på Saturday night engine fram sina rader som ett mantra av utanförskap och eskapism. ”Om vi skulle försöka vara skickliga skulle vi vara förlorare redan från början”, förklarade han i en intervju.

Sökandet efter tillhörighet besvarades unisont av en ständigt växande armé av ”pandor” – fans sminkade med rikliga mängder kajal och guldstjärnor fastlimmade i ansiktet. Låtar som ”Underground”, ”When we were winning” och indiemarschen ”Shoreline” blev soundtracket för en hel generation. Den sistnämnda tilldelades även en egen minnessten.

När den kraftigt försenade Cruel town äntligen kom 2003 var det en av de mest emotsedda skivorna i Sverige någonsin. Recensenterna älskade vad de hörde, men albumet skulle bli bandets sista. Efter gitarristen Anders Göthbergs självmord 2008 valde de andra att lägga ner Broder Daniel. En sista spelning på Way Out West i Göteborg genomfördes senare samma år som en hyllning till Göthberg.