Schlager-Sveriges främsta doldis

Anonymitet förblev Britt Lindeborgs öde, trots att såväl hantverk som meriter placerar henne bland de främsta inom svensk schlager. Med språkligt sofistikerad lätthet och drömska vardagstexter var hon en pålitlig hitleverantör, men inte ens en Eurovision-seger gav henne ett rättmätigt erkännande i en mansdominerad bransch.

Britt Lindeborg hade fått lägga sin egen artistkarriär på hyllan för att bli hemmafru, men i låtskrivandet hittade hon ett sätt att få fortsatt utlopp för sin musikalitet på den lilla fritid hon hade. Den nya flugan med televiserade meloditävlingar passade henne perfekt. Redan 1959 fick hon med ett bidrag i Melodifestivalen och tio år senare vann hon samma tävling (”Judy min vän”). I båda fallen som första kvinna någonsin.

Med sin skaparglädje hittade hon vägar in i en förlagsvärld där de utsträckta händerna var få. Gunnar Svensson utgjorde ett undantag och genom hans försorg hamnade ”Sju vackra gossar” hos Metronome för Siw Malmkvist att sjunga. ”Mi scusi, mi scusi signor” följde snart efter. Berättarjagen i båda låtarna var självständiga och frigjorda kvinnor.

Under hela 1960-talet anlitades Britt Lindeborg flitigt för att försvenska utländska schlagerlåtar. Anna-Lena Löfgrens ”Lyckliga gatan” hade italiensk förlaga, men Lindeborg förlade handlingen till sin barndoms Hagalund, ett av de områden som jämnats med marken i den rivningsvåg som drog fram över Sverige. En lågmäld protestsång som parkerade på Svensktoppens förstaplats i tio veckor.

Carolas nyinspelning av ”Hej mitt vinterland” ledde till en osannolik avslutning på den karriär som egentligen sedan länge var över. När Lindeborg ringde Torgny Söderberg på Mariann för att tacka för att han gett nytt liv åt hennes gamla låt, slutade samtalet med att de skrev ”Diggi-loo diggi-ley” tillsammans, 1984 års vinnare av Eurovision Song Contest.