Vardagspoesins mästare

”Det finns så många killar i Sverige för närvarande som producerar härliga, skärpta och angelägna visor. Men av kvinnor om kvinnor? Jag vill gärna fylla en sån plats. Tjejen har fått hybris.” I Paris upptäckte Barbro Hörberg sitt kall: eftersom ingen annan skrev litterära visor med berättelser ur svenska kvinnors vardag bestämde hon sig för att göra det själv.

När Barbro Hörberg på sin TV i hemmet i Paris för första gången hörde och såg Barbara, drabbades hon starkt av den franska chansonsångerskan. Fransyskans sätt att tala till sin publik genom texter skrivna ur en kvinnas perspektiv inspirerade henne till att försöka göra samma sak. Hon förvärvade rättigheterna till flera av Barbaras låtar och försåg dem med svenska texter.

Vid det laget hade Barbro Hörberg varit verksam som artist under lång tid och bland annat medverkat i tidiga revyer med Povel Ramel (Akta huvet!) och Owe Thörnqvist (Bada med oss). Under 1960-talet skrev hon en mängd barnvisor som bland annat resulterade i föreställningen Musik rätt och snett och TV-programmet Barbro och sovdjuret.

Men det var på albumen Med ögon känsliga för grönt 1973, Gamla älskade barn 1974 och Gråt i gräset 1975 hon gjorde sina största avtryck, med sin försvenskning av chansontraditionen. Albumtrilogins mångbottnade kvinnoporträtt var något helt nytt på visscenen. Humorn och molltonen gick hand i hand genom vardagsberättelserna och texternas kvinnliga berättarjag hade aldrig svårt att plocka fram barnet inom sig.

Med ögon känsliga för grönt betraktas i dag som en av de viktigaste svenska skivorna någonsin, men sålde endast i 500 exemplar under det första året. Hörberg nådde aldrig försäljningslistorna, men var med sin personliga ton en efterfrågad låtskrivare. Bland annat specialskrev hon flera scenshower till Lill-Babs. Barbro Hörberg dog i cancer 1976.