Vårt lands viktigaste musikproducent

Anders Burman letade alltid efter det personliga, efter sådant som var lite udda. Tack vare sitt öra för unika röster kunde hans Metronome stå stadigt när musiktrenderna svängde och förbli Sveriges ledande skivbolag under ett kvartssekel. Att föreställa sig var svensk musik hade varit i dag utan Anders Burmans gärning är ett omöjligt tankeexperiment.

Metronomes affärsidé var i praktiken att spela in musik som Anders Burman gillade. Som trummis hade han gjort sig känd för sin rytmkänsla och tilldragande personlighet och inget av det förändrades i rollen som producent och skivbolagsman. Under 1950-talet var Metronome synonymt med den allra bästa jazzen: Arne Domnérus, Charlie Norman, Lars Gullin, Harry Arnold och internationella stornamn som Stan Getz.

Men det var när jazzens popularitet dalade som Burman visade sin verkliga storhet. Smidigt ställde han om till att producera Sveriges bästa schlagerskivor: ”Lyckliga gatan” med Anna-Lena Löfgren, ”Trettifyran” med Per Myrberg och otaliga Siw Malmkvist-succéer. Samtliga med Metronomestudions rika ekokammareffekt inkopplad.

Den svenska rockmusiken uppfanns två gånger: först av Owe Thörnqvist i mitten av 1950-talet, därefter av Pugh Rogefeldt femton år senare. Båda gångerna med Anders Burman i kontrollrummet. Däremellan hade han bland annat hunnit med att upptäcka Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. För en gångs skull är det ingen överdrift att säga att listan kan göras hur lång som helst.

Burman hade en intuitiv förmåga att få de mest skilda artister att lyfta. Han ”hatade” perfektionism. Snarare eftersträvade han det enkla och höll antalet tagningar till ett minimum. När han på ålderns höst ombads att sammanfatta sin musikaliska gärning konstaterade han: ”Jag är ganska nöjd med vad som varit genom årens lopp, det har varit jävligt skoj”.