Swingrebell och röstvirtuos

Alice Babs var en rebell genom hela livet. Hon stod orubblig genom kritikstormar, vägrade anpassa sig efter branschens idéer och skapade med sin klara, skolade röst ett helt nytt sätt att sjunga jazz. När Duke Ellington uppträdde utan henne behövde han tre sångerskor för att täcka in alla delar av hennes tonomfång på över tre oktaver.

När Alice Babs, blott 16 år gammal, slog igenom med filmen Swing it, magistern! 1940 blev hon föremål för en aldrig tidigare skådad idoldyrkan, men orsakade också moralpanik med sin moderna musik. Anti-Babsföreningar bildades. STIM:s vd Eric Westberg sträckte sig så långt som att hon lät ”som en slyna”. Genom alla år framhöll Alice att hon aldrig tog åt sig av kritikstormen: ”De begriper inte bättre”.

Alice Babs, född Nilsson, upptäcktes när sångpedagogen Lina Boldemann 1937 hörde henne joddla. Alice flyttade från Västervik till Stockholm och skivdebuterade redan två år senare med ”Joddlarflickan”. Hennes röst var i sådan särklass att det efter genombrottet anordnades ett flertal tävlingar i grannländerna för att utse ”Danmarks Babs” och ”Norges Babs”.

I slutet av 1950-talet slog Alice Babs igenom stort i USA tillsammans med Svend Asmussen och Ulrik Neumann i trion Swe-Danes. Särskilt den ordlösa scat-sången ”Scandinavian shuffle” blev mycket populär och gruppen uppträdde vid flera tillfällen i legendariska TV-programmet The Ed Sullivan show.

Samarbetet med Duke Ellington och hans orkester inleddes i början av 1960-talet och varade fram till hans död. Ellington höll Babs som sin favoritsångerska alla kategorier och specialskrev även flera kyrkokonserter för hennes röst. Alice Babs var så gränsöverskridande att hon 1972 utsågs till hovsångerska trots att hon aldrig varit verksam vid operan.