Satte Sverige på den musikaliska världskartan

När Stikkan Anderson sade till Björn Ulvaeus och Benny Andersson att de en dag skulle skriva en världshit var det lätt att hitta invändningar. Svenskar skrev inte världshits. De flesta skrev inte alls. I dag räknas mängden sålda Abba-skivor i antal av hundratals miljoner och bandet är som hittills enda svenskar invalda i Rock & Roll Hall of Fame.

Dörren till Storbritannien och USA var stängd. En kassett från en svensk artist åkte direkt i papperskorgen hos skivjättarna, utan att passera bandspelaren. Managern Stikkan Anderson insåg att det enda rimliga sättet att nå ut internationellt var genom Eurovision Song Contest. Han hade rätt: efter Abbas seger 1974 rusade ”Waterloo” uppför listorna i populärmusikens båda stormakter.

Nästa hit dröjde 18 månader, men efter ”S.O.S.” hade Abba fast mark under fötterna. Man surfade på framgången genom att göra studion till sitt andra hem och mejslade fram pophantverk som aldrig dolde sina europeiska rötter men heller inte väjde för att utmana amerikanska artister om discotronen. Klangfärgerna i Agnetha Fältskogs och Anni-Frid Lyngstads röster gav gruppen ytterligare musikaliskt svängrum.

Abba var det första svenska bandet som vågade vara ett varumärke fullt ut. Rune Söderqvists logotyp var lika avskalad som Owe Sandströms scenkläder var utflippade. Lasse Hallströms estetiska musikvideor, ljudteknikern Michael B. Tretows wall of sound-ideal och Stikkan Andersons idé om snärtiga, universella låttitlar (”Ring ring”, ”Mamma Mia”, ”S.O.S.”) var alla bärande delar i produktbygget.

Kvartetten rörde sig alltid framåt, från akustisk pop till kalla synthmattor. Mot slutet av bandets karriär blev texterna allvarligare och mer självutlämnande. I ”The winner takes it all” och ”When all is said and done” sjöng Fältskog respektive Lyngstad om sina egna skilsmässor. Abba splittrades officiellt aldrig, men den paus man tog 1982 skulle visa sig bli permanent.