Calle Jularbos spelstil var i högsta grad hemsnickrad. Att låna faderns dragspel var strängt förbjudet och han kunde bara öva i hemlighet när denne inte var hemma. Ett osedvanligt gehör och alla timmar av smygkikande genom nyckelhålet under de vuxnas fester gjorde att han snabbt nådde upp till en nivå som överrumplade omgivningen till den grad att Calle gjordes till huvudattraktion för danserna i torpets kök.
När han värvades till det Anderssonska soarésällskapet för en Norgeturné blev det på allvar starten på en nära 70 år lång karriär som på många sätt saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från de första inspelningarna i Berlin 1913 till sin död 1966 är hans officiella rekordnotering 1577 skivtitlar, både under eget namn och som ackompanjatör till Ernst Rolf, Åke Grönberg, Harry Brandelius med flera. Hans rätta element var emellertid på en scen inför dansande publik.
Född Karl Karlsson in i en resandefamilj i ett Sverige där rasbiologin ännu inte övergivits och där en lösning på ”tattarfrågan” ansågs vara en riksangelägenhet bland landets politiker, tog Calle Jularbos musikalitet med honom på en klassresa från fattig gårdfarihandlarson till hela Sveriges dragspelskung med egen Cadillac kring vilken fansen flockades med autografblock vart han än kom för att spela.
Calle Jularbo var både traditionalist och förnyare. Han sneglade inte åt jazzen eller andra nymodigheter, men etablerade ändå ett helt nytt sätt att spela dragspel. Med små rytmförskjutningar mellan vänsterhandens bas och högerhandens diskant, skapade han ett organiskt driv utan att någonsin kompromissa med taktfastheten. Många har försökt att imitera hans speciella sväng eller ”sug”, men ännu 100 år senare har ingen lyckats.