Hårdrockens Paganini

Yngwie Malmsteen kunde inte förstå varför det var så svårt att spela lika fort som på sina egna demotejper. Dessutom verkade gitarren stämma om sig på tunnelbanan hem varje gång. När han insåg att bandspelaren hemma i pojkrummet gick i en annan hastighet än den i studion, hade han redan hunnit bli en av världens snabbaste gitarrister.

I Yngve Lannerbäcks gradvisa övergång till att bli Yngwie Malmsteen fanns ett antal viktiga milstolpar: gitarren han fick i femårspresent, Deep Purple-LP:n Fireball sju år senare och TV-bilderna när Jimi Hendrix eldade upp sin Fender Stratocaster. Under sina tonår tog Malmsteen inte av sig gitarren ens när han sov.

Han skapade sitt sound genom att kombinera den blues-baserade hårdrockens råhet och volymstyrka med harmonier och ackordstrukturer från den klassiska musiken. Systerns Genesis-skivor öppnade dörren till klassiska kompositörer som Bach och Vivaldi, men det mest avgörande ögonblicket var en TV-sänd konsert med musik av violinvirtuosen Niccolò Paganini.

I Sverige fanns ingen plats för Malmsteens neoklassiska metal. En demokassett till den amerikanska tidningen Guitar Player blev hans inträdesbiljett till Los Angeles 1982. I banden Steeler och Alcatrazz fick han utlopp för sina snabba fingrar, men mindre för sin dragning åt komplexa harmonier. 1984 gav han i eget namn ut den instrumentala Rising force som pekade ut riktningen för den fortsatta karriären.

Den kompromisslösa stilen har gjort honom till ett begrepp inom hårdrocksvärlden: han är ”Yngwie Fucking Malmsteen” som gör allting på sitt sätt, “the Yng-way”. Fender tog 2008 fram en specialgjord Stratocaster-upplaga som in i minsta detalj återger Yngwies egen favoritgitarr, komplett med lackskador, bitmärken och klisterdekalen ”Play loud”.