Politisk rock utan pekpinnar

Bakom ett namn som för tankarna till en praktfull 1700-talsbyggnad dolde sig ett vänsterorienterat skådespelarkollektiv som spottade ur sig pjäser om samhällets utkanter. Med sitt innovativa sätt att integrera musik i föreställningarna visade Nationalteatern att texter utan pekpinnar ibland är de mest politiska av alla.

Socialförvaltningen i Göteborg gav 1970 Nationalteatern i uppdrag att spela barn- och ungdomsteater på fritidsgårdarna i stadens förorter. Allt var frid och fröjd fram till Sune – får jag knäppa din bläzer 1971, en föreställning om hur ungdomar ockuperar en fritidsgård i protest mot socialförvaltningen. Myndigheterna sade upp avtalet och angav ”brist på politisk balans” i gruppens pjäser som orsak.

MNW var desto mer positiva. Musik hade varit en central del av Nationalteaterns föreställningar ända sedan starten och nu ville skivbolaget spela in en LP. Debutalbumet gjorde inga större avtryck, men uppföljaren Livet är en fest klättrade ända till en åttondeplats på Kvällstoppen. Anders Melanders och Ulf Dagebys teaterlåtar blev hits.

Flera av Nationalteaterns mest kända låtar är skrivna i jagform. Ryckta ur sina ursprungliga sammanhang blev texterna ofta missförstådda. Vad som från början varit sjungna rollrepliker, uppfattades på skiva av många som drogpropaganda. Ironiskt nog kom textraden “Du tänder väl på?” från en pjäs som skrivits med det uttalade syftet att förmå ungdomar att avstå narkotika.

Med Rövarkungens ö 1980 bröt sig Ulf Dageby, sångaren Totta Näslund och basisten Nikke Ström loss från teaterverksamheten och bildade en renodlad rockorkester. Bandet lades ner redan 1981 men har återförenats otaliga gånger sedan dess, med Dageby som den fasta punkten i en annars ständigt skiftande sättning.